Livet är jobbigt

Var till Brandbergens vårdcentral och tog blodprov i fredags och så var jag till läkaren på Radiumhemmet på Karolinska i Solna i måndast och fick svar på blodproven. Så kreatinin var högt och var 141 *snyft* och Hb var nere i 91. Hon undersökte mig också och såg en koagulerad blodklump som hon skickade på analys men trodde inte att det skulle vara nåt i den och jag har inte heller blött nåt.

Jag fick även gå till labben och ta mera blodprover och så fick jag även två påsar blod på P51 och så fick jag även ta ultraljud på njurarna. Kreatinin hade gått ner till 133 men fortfarande högt men kommer aldrig någonsin att gå med på att ta en nefrostomi igen för den var mycket mycket värre än vad jag trodde att ha den. Kände mig allmänt äcklig och ofräsch av den o det luktade lite kiss om den och så hade jag ont av den och den störde nattsömnen så den var som pest o kolera och jag mådde allmänt dåligt av att ha den och man kunde inte heller bada och inte heller klä sig som man ville. Så en sån skulle göra mig psykiskt sjuk. Vet vilket nervvrak jag höll på att bli då när jag fick ta bort den och fick en infektion i samma veva och fick va 10 dar på sjukhus så jag blev så rädd att dom skulle säga att jag måste ha den igen och trodde inte på vad dom sade. Lugnade ner mig först när jag fick komma hem och då kände jag att jag började må bättre för varje dag som gick och hittade tillbaka till mig själv. 

Idag var jag igen och tog blodprover till vårdcentralen så hoppas av hela mitt hjärta att kreatinin har gått ner ännu mer och i morron är det dags för magnetkameran igen i Solna så jag är inte så förtjust i att ligga i den. Har ingen fobi av att ligga i den men tycker den för en massa oljud när den tar bilderna som jag upplever som lite jobbig och sen gå och va rädd för var det ska visa sen.